Livet som livvakt

Säkerhetspolisen har ansvar för säkerheten kring den centrala statsledningen. Det innefattar bland annat delar av kungafamiljen, riksdagens ledamöter, statsråden och partiledare. Personskyddet består av många olika delar för att höja säkerheten, där den yttersta skyddsåtgärden är livvaktsskydd. Men hur ser vardagen ut för en livvakt egentligen? Anna och Erik ger en inblick i hur de jobbar och varför de sökte sig till arbetet som livvakt.

Anna har jobbat som livvakt sedan 2017.

– När jag läste kravprofilen kunde jag pricka av det mesta som efterfrågades och tyckte att beskrivningen passade in bra på mig. Jag tycker mycket om taktik, skytte och närkamp vilket jag hade förstått var en stor del av utbildningen till att bli livvakt, och det var en stor anledning till att jag sökte.

Hon betonar att det finns en god förståelse för individens livssituation och en flexibilitet när det gäller arbetstidsplaneringen vilket gör det lättare att kombinera arbetsliv och familjeliv än vad det var på Annas förra arbetsplats, som treskiftsarbetande ingripandepolis.

– I slutet av grundutbildningen gick vi igenom hur ens livssituation såg ut och vilken grupp som skulle passa en bäst utifrån till exempel möjligheterna att resa mycket eller lite. Jag har tre små barn, så för mig är det viktigt att ha ett jobb som går att kombinera med allt vad småbarnslivet innebär, men som fortfarande är utvecklande och stimulerande. Jag har hittills aldrig blivit besviken på livvaktsjobbet, tvärtom så trivs jag ännu bättre än jag trodde skulle vara möjligt innan jag började.

Arbete i unika miljöer

Arbetet som livvakt på Säkerhetspolisen är varierande och ger tillträde till unika miljöer dit du inte skulle ha haft tillträde annars. Din arbetsplats är de sammanhang där din skyddsperson befinner sig, vilket ställer höga krav på social kompetens, flexibilitet, förmågan att samverka med både skyddspersonen, andra myndigheter och organisationer samt att kunna hantera olika miljöer och tempoväxla snabbt. Anna jobbar på regeringssidan och är med på allt ifrån officiella besök, dörrknackningar, torgmöten och i det som skyddspersonen väljer att göra på sin fritid.

– Jag gör ju det skyddspersonen gör. Vare sig det rör sig om skyddspersonens uppdrag eller privat så är vi livvakter med ifall den yttersta skyddsåtgärden används. En del av jobbet är planering och samverkan med Polismyndigheten. Om skyddspersonen ska ut och äta på restaurang är det upp till oss att rekognosera och vidta de skyddsåtgärder vi finner relevanta. Om vi ska ut på en dörrknackning eller torgmöte rekognoserar vi området och gör bedömningar om vi behöver ha med oss uniformerad polis eller om det räcker det med oss livvakter. Sen finns det tillfällen när vi inte hinner rekognosera, och då gäller det att vara flexibel, uppfinningsrik och mentalt förberedd. Hur en vanlig arbetsdag ser ut för mig som livvakt beror mycket på vilken skyddsperson jag jobbar med.

– När jag jobbar med politiker är det ju vanligt att människor vill komma fram och prata med dem, och de i sin tur vill träffa och prata med väljare. Detta är inte något vi sätter några begränsningar för, men man lär ju känna sin skyddsperson efter ett tag och vet vilka situationer de är bekväma med och inte.

Ingen dag är den andra lik

– Det jag uppskattar mest är dels att få vistas i olika miljöer som jag annars inte skulle ha haft tillträde till, dels variationen att det är så högt och lågt och olika från en dag till en annan. Det är kul med kontrasterna. Vissa dagar kan det vara väldigt mycket att göra och allting går i ett, för att dagen efter vara mer luft i schemat och därmed lämna plats åt planering, rekognosering och återhämtning.

– Jobbet som livvakt är ju ett vanligt jobb som vilket annat. Den största skillnaden för min del är att jag aldrig har måndagsångest. Jag har aldrig känt att det inte känns roligt och inspirerande att gå till jobbet. Även om det finns dagar som är mer stimulerande än andra och med intressantare uppdrag än andra, så landar jag ofta i att tack vare fantastiska kollegor som drar åt samma håll och är av samma material, så är jobbet alltid kul.

Anna tror att den här arbetsplatsen attraherar en viss typ av människor som är målinriktade, fokuserade och engagerade. De flesta har också ett intresse för eller bakgrund i vapen, taktik eller närkamp, och för att kunna tillgodogöra sig utbildningen på ett bra sätt tror hon att det är en stor fördel. Anna själv hade dock inte den bakgrunden, annat än den som erbjuds i Polismyndigheten. Trots det gick utbildningen bra, om än med rätt många blåmärken. Hon menar att är man bara öppen för att lära sig är det inget hinder att inte ha den bakgrunden.

– Grundutbildningen var verkligen jättebra och efter den får du kontinuerlig vidareutbildning i både vapen, taktik, sjukvård och närkamp. Stora delar av arbetstiden består av övning och fortbildning. Det finns dessutom mycket bra förutsättningar för att träna på arbetstid, utifrån vad tjänsten tillåter.

Goda utvecklingsmöjligheter

Anna ser att det finns väldigt goda utvecklingsmöjligheter inom både livvaktsjobbet och på Säkerhetspolisen. Hon tycker att arbetsgivaren är bra på att ta tillvara de kunskaper du har med dig in i myndigheten och att uppmuntra de intressen du har för vidareutveckling.

För att bli livvakt ska man ha en polisexamen och ha jobbat som polis ett tag. Även om man rent formellt lämnar Polismyndigheten och går över till en annan myndighet när man börjar arbeta som livvakt så menar Anna att bara för det slutar man inte att vara polis.

– Vi är fortfarande poliser och har ingripandeskyldighet. Vi befinner oss väldigt mycket ute på vägar och publika miljöer och bevittnar därför både brott, olycksfall, trafikolyckor och så vidare, där vår kompetens som poliser kan komma till nytta. Utifrån vad uppdraget vi befinner oss på består av så är vi alltid måna om att hjälpa till och ingripa i den mån vi kan. De flesta som en gång blir polis är ju det i hjärtat, och det är inget som försvinner bara för att man blir livvakt.

Yrke med både bredd och spets

Erik jobbar också med en skyddsperson på regeringssidan men har utöver det ett instruktörsuppdrag. Sedan han började på Säkerhetspolisen 2014 har han hunnit prova på att arbeta i ett flertal olika grupper.

– Jag trivs hur bra som helst! Det är ett väldigt intressant yrke, med en väldig bredd men också en intressant spets. Alla duktiga kollegor och samlad kompetens stimulerar en att utvecklas och lära nytt.

– Att utvecklas och att utveckla andra, är något vi får stora möjligheter till. Huvuduppdraget är såklart som livvakt, men är man intresserad och driven kan man verka som instruktör eller ingå i någon av våra andra grupper. Då våra uppdrag är av skiftande karaktär, med anledning av hur våra skyddspersoner lever sina liv, har vi på personskyddet grupper för bland annat båt, skidåkning och det förstärkta livvaktsskyddet.

Livvakterna är några av de mest synliga medarbetarna på Säkerhetspolisen. De blir ofta myndighetens ansikte utåt när de syns i olika sammanhang med sina skyddspersoner. Och många är nyfikna på jobbet.

– Det är ganska vanligt att människor kommer fram och ställer frågor om jobbet. Många vet inte ens att vi är poliser som jobbar vid Säkerhetspolisen, vissa tror att vi är anställda av partiet som skyddspersonen företräder. En bild som många har av livvaktsyrket är att man står och väntar, att det är en stor del av jobbet. Men jag vill betona att det är väldigt sällan vi bara väntar, utan vi kan fylla tiden med annat.

– Vi är väldigt aktiva. Det är inte så ofta som det är dötid där man sitter och väntar. Ofta behöver vi åka och förbereda oss för nästa programpunkt till exempel. Planering och logistik är en viktig del av arbetet. Det behövs för att både säkerheten och arbetsmiljön ska fungera. Sedan har vi också bra verktyg för att hålla oss på tå, vi har mycket vidareutbildning och träning på arbetstid också. Det är sällan man har långtråkigt på den här arbetsplatsen.

Tuff men verklighetsnära grundutbildning

– Jag hade tänkt på livvaktsyrket redan när jag gick på Polishögskolan, så det är en av anledningarna till att jag sökte. Men jag ville också specialisera mig på vissa saker, exempelvis skytte, närkamp och taktisk bilkörning.

– Grundutbildningen är den bästa utbildningen jag har gått. Den är jobbig både psykiskt och fysiskt, du har mycket att ta in och det är slitigt med alla träningsmoment, men den gav jättemycket. Jag upplevde inte heller att jag var bedömd under utbildningen, att det var ett hinder, utan mer att man blev pushad att utvecklas och bli bättre. Instruktörerna hade ett förtroende för oss och vi kände ett stort förtroende för dem.

– Utbildningen är väldigt verklighetsnära och har ett stort fokus på våra principer som vi jobbar efter. Jag kände redan när jag var klar med den att jag var redo för yrket som livvakt, samtidigt som mottagandet på gruppen är viktigt.

Förutom de formella kraven bör man ha en stabil personlighet och fingertoppskänsla för att bli livvakt menar Erik.

– Vi kommer väldigt nära våra skyddspersoner och får ett väldigt förtroende. För att göra ett proffsigt jobb behöver man ha en bra fingertoppskänsla för hur man hanterar olika situationer. Det handlar om de sociala kontakterna med skyddspersonen, med myndigheterna, företagen och organisationerna. En annan viktig egenskap är stresshantering. Du måste vara bra på att hantera stressiga situationer i vardagen men också i krissituationer. Det är något du behöver ha med dig när du söker för det tar ganska lång tid att träna upp det.

– När jag ser tillbaka på mina år som livvakt hittills är det jobbresorna med kollegorna jag minns mest. Man kommer varandra väldigt nära. Kamratskapet med kollegorna är det jag tar med sig från tiden här. Det är också det som får mig att orka mer. Jag trivs bra med kamraterna och får energi av mina kollegor.