Säpo

Spanare är  nyckelpersoner  i vår verksamhet

Vi kallar honom Erik. Han  tillhör en av Säkerhetspolisens  hemligaste enheter, spaning. Erik har genomfört över 700 uppdrag. Han har hållit uppsikt över personer med  terrorkoppling, främmande agenter och inhemska grovt  kriminella. Hur jobbar  spaningsenheten och hur påverkas en spanares privatliv?

Ordet "spanare" gör att man tänker på  spionmyten. Stämmer myten? Erik skrattar.

– Nja, det finns nog inte så mycket sanning i myten. En stor del av vårt arbete är, vad vi kallar, fysisk spaning. Det vill säga följa efter misstänkta som rör sig i samhället. Detta kan ske antingen per fot eller i bil. Det har även skett på cykel och motorcykel. Allt beror på uppdragets art. Det är inte alltid så glamoröst. Jag har tillbringat många dygn sittandes i en bil och med uppgiften att ha en port under upp­ sikt i väntan på att en viss person skall komma ut. När det väl sker, kan jag och min spanings­grupp hamna i en annan del av staden eller lan­det. Det gäller att snabbt kunna växla om från lågintensivt till högintensivt arbete, och då blir myten påtagligare.

Vilka andra metoder använder ni?

– Förutom fysisk spaning bedriver Säkerhetspo­lisen spaning med hjälp av teknik. Efter övervä­gande av åklagare samt efter ett domstolsbeslut kan vi, i vissa fall, använda tvångsmedel, det vill säga rums­ och teleavlyssning samt kameraöver­vakning. Det är komplicerat och kräver särskild kunskap. Insamlat material lyssnas sedan av och ana­lyseras, ibland krävs översättning. Varje nyans är viktig och det tar tid.

Hur ser utbildningen ut?

– En spanare har en polisutbildning i botten och en gedigen polisiär erfarenhet. När vi rekryterar får vi mängder av kvalificerade sökanden. Mycket handlar om psykologi, det är viktigt att inte synas i mängden och inte låta "mängden" upptäcka dig. Vi fokuserar på att analysera människors beteenden och måste kunna svara på frågan: "Vad är personen X nästa steg". Ingen situation och ingen människa är den andra lik. Därför måste vi, i alla lägen, bemästra konsten att improvisera, och det snabbt. För det mesta jobbar vi i grupp. Därför är även lagarbete av stor betydelse. En del av utbildningen är fordonsspaning. På samma sätt som när vi tränar oss för att hålla en person under uppsikt per fot, kräver fordonsspaning förberedelser och en grundlig metod, vilket vi övar mycket på. Fordonsspaning är komplicerad och upptäcktsrisken större.

Varför blev du spanare och vad driver dig?

– Jag tycker det jag gör är viktigt. Jag vet att det vi gör skyddar landet och medborgarna. Det dri­ver mig och jag vet att det även driver mina kol­ leger. För att bli en skicklig spanare måste du gilla det här livet och förstå vilka krav det kom­mer att ställa på dig. En spanare måste tycka om tempoväxling, att befinna sig i nya miljöer och ständigt få nya upp­drag. Fast spaning kan mycket snabbt växla om till rörlig. Det är speciellt utmanande när den eller dem vi skall hålla koll på själva är spanare.

Kan du berätta om ett speciellt fall?

Erik tvekar.

– Nja, nu börjar vi närma oss det hemliga. Och om jag skulle gå in på detaljer skulle dem vi skyddar landet emot lära sig en hel del om våra metoder. Men jag kan berätta om en situation som innehöll de flesta spanings­detaljerna. Min grupp skulle följa efter en per­son, en kompetent utländsk agent, som lan­dade på Arlanda. Det var många egendomliga omvägar innan personen till slut checkade in på hotell i centrala Stockholm. Därefter var det lika många omvägar som jag hängde med på innan personen genomförde sitt möte, sitt egentliga ärende i Stockholm. Under tiden höll mina kolleger uppsikt över hotellet och märkte att fler personer som vi var intresserade av, och några nya, råkade samlas där. Dagen efter lämnade den förste Sverige. Det kanske inte verkar märkligt. Men de pusselbi­tar vi fick under den här operationen var exakt det vi behövde, och det blev ett genombrott.

Du har onekligen ett speciellt yrke. Har det påverkat ditt privatliv?

– Ja, ibland. Jag är stolt över mitt jobb och ser dagligen vad vi åstadkommer. Ibland är det synd att vi inte kan berätta om det. Andra per­soner, som inte har ”hemliga jobb”, kan berätta och då ökar förståelsen för yrket. Det stödet söker vi hos varandra, inom spaningsenheten. Det är bara mina arbetskolleger som vet vil­ket jobb jag egentligen har, och när jag plötsligt måste jobba på kvällar och nätter eller resa måste jag förklara utan att avslöja. Det är ett pusslande, och ibland knepigt. Utåt har jag, ja, kalla det för ”jobb­alias” som jag berättar för mina närmaste, för grannar och släkt. Varken jobbet eller uppdraget skulle fungera om vi inte hade denna konstruktion. Men när jag ser de brott vi förhindrar, är det värt allt besvär.